asså när jag var liten trodde jag på riktigt kärlek, tror många har trott på den.
men när jag kom in i tonårs ålder så försvann det, lixom att en kille skulle vilja vara med en för att man är sig själv, och att man känner nått speciellt, eller lixom det här klicket. det fanns inte. och skulle inte finnas, jag var säker på att jag skulle dö ensam. eller inte ensam, jag har ju alltid karro.
det var lixom svårt att hitta nått argument vad killar skulle va bra till, dem antingen sårade en, eller så var dem svin, eller så fanns inte kärleken där, de vart för kläninga eller så tog svartsjukan övertag.
Och det här att lixom gifta sig ungt det var inget jag förstod, eftersom, värt att gifta sig när kärleken inte finns, då leder det ju bara till skilsmässa?
Sanningen är att när min brors bästa kompis (en av hans bästa kompisar, dem är ju en liten drös) berättar att han ska gifta sig, så tänkte jag direkt "vad gör han?"... (enbart i tanle på att ny är unga, inte för den du valt att gifta dig med, eftersom jag tycker ni passar bra tsm)
men i sommar så ser jag han och nu hans Fru sanna, och bara av att se dem två tsm fick mig att inse att kärleken finns på rikitgt....
det var dom bara en tanke att det kanske finns
(Och gattis till sanna och petter jag tror vekligen att ni är gjorda för varnadra)
Men nu om tanken fanns, att det kanske finns riktigt kärlek. finns då det där klicket? en person som lixom är så lik din, men ändå har så himla annorlund? nån som får dig att må bra när det västa händer? någon som får dig att känna att du har en krokodil i magen, eller en katt som jagar fjärilar? och sanningen är att det behövs bara en person som ändrar på det där.
Det krävs en person som är rätt för dig. Det krävs att du vågar, vågar bli kär, vågar att bli sårbar. Det krävs att lita på den andra. Och vet ni, jag vågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar